iwantperfect

Det finns helt plötsligt lite för många fina människor i världen. H finns, världens finaste pojke som säger sig kunna vara mitt "ingenting" (allting i ett och samma utan någon label). Jag kan ringa honom när jag hatar världen, kan kramas med honom och vara romantisk, gråta, slå, vara bara vänner. Allt i ett som tillsammans blir ingenting. Och så dyker J up. Som är så fin mot mig och romantisk och uppvaktande och som ser rakt igenom vartenda ord jag säger och vartenda leende som inte är äkta. Hon får mig att känna mig trygg, och säger åt mig att inte vara rädd, men jag är rädd. Helt jävla fucking livrädd. Vi går för fort fram, måste lugna oss, måste andas. 

 

Men allt är så fint, men samtidigt så hemskt, men åh så vackert och så skört.

 

Allt är kaos. Allt är helt jävla fucked up. Jag bara förstör alling, för i helvete kan jag inte bara fungera som en vettig människa eller? Måste jag komplicera saker så jävla mycket? MÅSTE JAG SÅRA FOLK HELA JÄVLA TIDEN? Är så sjukt jävla trött på mig själv, på den här staden, det här landet. Jobbintervju imorgon, måste få heltidsjobb, måste tjäna pengar och komma bort. Till Berlin. Åh mitt älskade Berlin, jag är redo nu.