Hur i helvete kunde jag någonsin vara kär i dig?
Helt ärligt, hur fan kunde jag vara det?
Vill så gärna veta men vågar inte fråga.
"Jag vill bara vara din." Sa du i natt.
"Och jag vill bara vara din." Svarade jag.
Men betyder det att vi är varandras?
Jag som avskyr labels vill helt plötsligt väldigt väldigt väldigt gärna veta om vi är ett par eller inte. Blir alldeles förvirrad av dessa midnatts-samtal med långa "jag-tycker-om-dig-så-mycket"-förklaringar men inga kärleksförklaringar. Jag är kär i dig. Det är första gången jag ens vågar tänka tanken. Åhgudåhgudåhgud. Jag är inte kär i henne längre, vilket för mig är ungefär lika stort som om det skulle bli fred på jorden, utan i dig. Åhgudåhgudåhgud. Jag var ju klar med kärlek. Skulle ju ta det lugnt och låta det vara enkelt. Inte ställa några krav och bara ha roligt. R-O-L-I-G-T. Absolut inte bli kär. Jag vet inte säkert om du känner likadant, men jag tror att du kanske gör det? Men du är så försiktig. Du ber mig öppna upp och prata om varför du skrämmer livet ur mig, men när jag ber dig om samma sak så når jag inte riktigt ända fram.
Men du säger att du aldrig tycker om någon men att du tycker om mig, att du avslutade alla lösa trådar efter första gången du träffade mig, att jag är vackrast i hela världen och att du aldrig vill såra mig. Så kanske känner du som jag? Åhgudåhgudåhgud. Tänk om du faktiskt gör det? Kan jag hantera det? Åhgudåhgudåhgud.
Jag har aldrig känt mig så vacker, så uppvaktad, förut. Jag svävar på små rosa moln och älskar känslan av att du aldrig kan få nog av mig. Älskar att så fort vi är i samma rum, rusar du för att hålla om mig, visa att vi hör ihop. Det finns ingen skam, ingen rädsla för andras blickar, vi är ingen hemlighet. Och jag avgudar att jag inte behöver vara din hemlighet. Att din familj, vänner, alla, redan vet.
Du är vackrast i hela världen, inte bara i ditt utseende, utan även för att med dig... känns det som att världen är vacker och att ingen sorg finns. Bredvid dig, är jag nästan hel.
