iwantperfect

Du sa att du inte ville veta av mig. Att du ville att jag skulle lämna dig ifred. Och det gjorde jag. Jag lät dig vara, trots att hålet i mitt hjärta bara blev större och större ju längre tid som gick. Alla säger att tid läker alla sår, men vet ni vad? Det gör det inte. Inte alltid. Ibland blir det bara värre.

Vi var varandras liv i 8a månader. Ingen känner mig så väl som du, och ingen känner dig så väl som jag. Vi vet allt om varandra, bara en blick och vi vet exakt hur den andra känner. Vänskap utvecklades till kärlek. Till min första riktiga kärlek. Du sa att du älskade mig, dagen därpå blev du tillsammans med ditt ex. Jag har aldrig mått så dåligt som då. Jag lät Ana komma in i mitt liv mer och mer, jag ville bli smal och vacker för din skull, jag ville att du skulle se hur jäkla perfekt jag var och hur bra jag klarade mig utan dig. Allt du såg var ben och du äcklades. Men vi fortsatte vara vänner, även om det alltid fanns en viss spänning mellan oss. Du sa återigen att du älskade mig, att du ville vara med mig men du älskade din flickvän också. Det var inte okej, du byggde upp ett hopp hos mig som inte borde få ha funnits.
Det hoppet försvann aldrig.

Din flickvän dumpade dig, och två sekunder senare ringde du mig, och så var vi tillbaka. Vi umgicks varje dag, dygnet runt, pratade i telefon, smsade, sågs, promenerade, träffade varandras vänner, varandras familjer, men trots detta och trots alla kärleksförklaringar, snuddade våra läppar aldrig ens vid varandra.

Du dumpade mig, eller bröt med mig kanske man ska säga då vi aldrig konkret var ihop, och det krossade mig igen. Det var då du sa att du inte ville veta av mig längre. Och jag sa detsamma, jag sa att jag inte klarade av att vara vän med dig så det spelade ingen roll om du inte ville veta av mig. Jag var så jäkla sårad, jag trodde du brydde dig mer om mig än så, men tydligen inte. Och du var så jäkla lycklig, dem få gånger vi sågs eller överhuvud taget hade kontakt, berättade du om hur underbart ditt liv var. Det kändes som om jag aldrig betytt något för dig, som om du mådde så fruktansvärt mycket bättre utan dig.
Det slet mitt hjärta i ännu fler bitar.

Sedan träffade jag henne. Hon som lärde mig att kärlek kan vara enkelt, eller i alla fall inte lika dramatiskt som din och min historia hade varit. Hon kände dig, men visste inte allt om oss. Hon känner mig faktiskt knappt, vet bara kortfattat om min ätstörning, att jag varit deprimerad och att du var min första riktiga kärlek. Fyra dagar efter att jag sagt att jag fallit för henne, kysste hon mig för första gången. Det var inte magiskt så som jag antagit att vår första kyss skulle varit, men det var mysigt och jag var glad. Hon fick mig att bli glad.
Om du var min favoritsort av heroin så var hon min medicin.
Problemet är bara att heroin är så mycket mer intressant och har en större dragningskraft än medicin.

Häromdagen smsade du att det största misstaget i ditt liv var att du sårade mig, och om du fick ångra något var det att du bröt med mig. Hon var här då. Låg bredvid mig i sängen och vi hade precis kyssts och myst. Det smset fick mig att bli stel i hela kroppen, om du sagt samma sak för två veckor sedan hade jag gjort allt för att få dig tillbaka, men nu... Nu hade jag ju hon, min medicin, och du hade också någon ny.

Men vi båda vet att vi aldrig kommer kunna vara "bara vänner", vi har försökt men det går inte, det finns för mycket smärta, sorg, kärlek, minnen för att det ska gå.

Vi älskar varandra för mycket.

//Audrey