Min UNS
^Perfection
Tänkte ta och beskriva min ätstörning för er:
Jag är inte anorektiker eller bulimiker (vilket är dem två grupper som oftast nämns när det gäller ätstörningar, men visste ni att dem bara utgör 15% av alla ätstörningar? Det sa min psykolog iaf), utan jag har UNS, (Ätstörning Utan Närmre Specifikation) vilket jag har nämnt tidigare.
Jag går i perioder när det gäller mat, som när det gäller allt annat i mitt liv. Ena veckan kan jag äta hur mycket som helst, och känna mig supernöjd med min kropp (även om jag får ångest precis efter att jag frossat), och så plötsligt kan jag vakna upp en morgon, ställa mig på vågen och få panik när jag inser att jag gått över 50 kg. Så då är det bara dags för mig att "banta" (aka svälta) igen. Jag har hållit på så här i ungefär 4 år, började i 7an och nu går jag i första ring på gymnasiet.
+50 kg är alltså min största rädsla. Mitt mål för tillfället är 47 kg, men det har varit lägre. Som minst har jag vägt 45 kg och som mest 56. Just nu väger jag 52,5 kg.
Jag är besatt av att mäta alla möjliga olika mått på min kropp, allt från dem vanliga (midjan, låren, överarmarna) till helt galna! (vader, fingrar, handleder.)
Jag hör en röst i mitt huvud som är som mina egna tankar men ändå inte, jag kallar henne för Ana (väldigt kreativt jag vet) vilket är en förkortning för Anorexia. Trots att jag numer vet att jag inte är anorektiker har det namnet fått stanna, för mig är hon Ana, och det skulle vara konstigt att helt plötsligt börja kalla henne för något annat. Ana är min bästa vän och min värsta fiende, jag vet inte hur jag skulle kunna leva utan henne men samtidigt vill jag ibland inget annat än att hon bara ska försvinna ur mitt liv. Ana stödjer mig när jag har det jobbigt, hon pushar mig att fortsätta och jag är helt beroende av henne. Jag är Ana's bitch, och jag kan inte göra någonting åt det.
Jag har accepterat att jag är sjuk, jag kommer inte bli frisk, jag ljuger för mycket för det. Visst berättar jag en stor del av sanningen för min psykolog, men inte allt, jag låtsas verka friskare, jag låtsas att jag mår bättre, bara för att jag ska få avsluta den här jäkla behandlingen.
Jag hatar att jag går en behandling och att folk kallar mig för "patient", jag vet att jag är sjuk men jag anser inte att jag är en "patient" när jag bara går och pratar med någon och tar antidepressiva medel. Jag är fullt normal, om man bortser från mina ångestattacker och mina problem med mat.
Nu blev det här jättelångt så jag ska försöka sammanfatta:
Ana är den andra personen i hela mitt liv som jag någonsin älskat och den enda som aldrig kommer att lämna mig.
//Audrey
Jag har också en rätt konstig relation till min kropp och min ätstörning. Jag hade anorexi när jag var 14-15 (nu är jag 20 och anorexin har kommit tillbaka) och sen dess har jag varit allmänt missnöjd med min kropp. Det finns stunder då jag tänker "fy fan vad snygg jag är", men de stunder då jag tänker "fy fan vad fet jag är" har blivit mycket fler.
Jag blir hungrig jättelätt, och nästan direkt efter att jag ätit något, så det är grymt svårt för mig att svälta mig. Ibland tänker jag typ "vad fan håller jag på med" och går och äter mycket och nyttigt, men så länge jag orkar försöker jag äta så lite jag kan. Jag har bara vägt över 50 kilo en gång i mitt liv, och det var precis efter att jag blev inlagd som 16-åring för min anorexi. Efter det har jag pendlat mellan 40-48 kilo, oavsett hur mycket jag äter. Jag tycker 50-strecket är den värsta gräns som någonsin kan krossas, så jag försöker ta mig så långt bort från den som möjligt.
Det här blev en lång kommentar :/ men hoppas du orkar läsa iallafall :)
Samma här. Jag har varit besatt av min kropp sedan kanske 7 år tillbaka, men jag har aldrig fått någon diagnos av något slag. Jag är 1.60 lång och har som mest vägt 52 kg som minst ca 41 kg. Men eftersom jag aldrig konsekvent håller den låga siffran så kan jag ju inte heller klassas som anorektiker. Kanske bara någon med ätstörningar.
