Nattpoési
ÄT MIG - jag bryr mig inte längre
Raklånga armar,
rakt fram
Stirrar utan att se.
Mina fingrars existens är bortglömd.
Biter på naglarna,
En dag ska dem också försvinna.
*
Jag är rädd för mörkret,
men älskar det för intensivt för att
kunna lämna det.
Min mor kallar mig dramatisk,
min psykolog säger att jag är deprimerad,
min psykiatriker höjer min dos antidepressiva.
*
Mina lår är feta,
jag vill skära bort dem.
Bitmärkena på mina armar,
försvinner aldrig.
Jag har vässat mina tänder.
*
Jag rökte cannabis en gång.
I Frankrike.
En vacker ung man bjöd mig.
Allting snurrade och jag såg min döda barndomsvän.
Jag mådde bra.
Tills jag började kräkas.
Fast det kunde förstås ha berott på alkoholen som konsumerats tidigare.
*
Självdestruktiviteten,
Ana,
ÄS UNS,
Är mina bästa vänner.
*
Jag dansar alltid nykter.
...
Jag dansar inte särskilt ofta på fester.
*
”Hur är din, sexuella lust?”
Frågade psykiatrikern.
Jag lade huvudet på sned,
”vad tror du?
Jag skulle kunna knulla dig hela natten.”
Jag älskar att få folk att känna sig,
obekväma.
*
Det är inget fel på mig,
vad än
mina föräldrar,
min psykolog,
min läkare
och
min psykiatriker
säger.
Rösterna i mitt huvud är en
ledande majoritet,
och dem säger
att jag är
fullt normal.
//Audrey
