iwantperfect

Två pojkar. Eller en pojke och en man. Två år yngre, och ett år äldre. Ena tre timmar bort och den andra praktiskt taget runt hörnet. Den ena har jag aldrig träffat men känns säker, han vet om mina problem och läser mig som en öppen bok, den andra har jag träffat ett flertal gånger och han är ny och spännande och tror sig veta så mycket mer än vad han faktiskt mer. Den ena får jag fjärilar av, den andra inte. Den ena kommer det aldrig fungera med, den andra kysser mina läppar trots mitt läppstift.

 

Inte ens du kysste mig om jag hade på mig läppstift. Han bryr sig inte ett skit, han vill kyssa mig ändå. 

 

Du har träffat någon, eller ska träffa någon, tack vare att jag är en sådan stalker vet jag det. Och det gör ont, men du måste gå vidare, likt jag också ska. Jag vet bara inte vem jag vill ha. Mina humörsvängningar är för stora och jag velar fram och tillbaka, vem ska jag välja? Vem ska jag satsa på?  Vill inte ha ett förhållande, men inte bara sex. Vill kramas och gosa och kyssas utan press men fortfarande kunna träffa andra. Vill att dem ska vänta på mig, behöver ett tag till för att komma över dig.

 

Allting går för fort och snurrar runt, runt, runt, som i en karusell utan slut.

Åh snälla kan det inte bara ta slut.

 

Pratade med modershjärtat om mina "daddy issues" idag. Om hur han aldrig har sett mig, aldrig har förstått, aldrig trott på mig. Jag har varit hans lilla prinsessa, pappas duktiga lilla flicka, och han har aldrig sett mig som något annat. Han ser inte, och kommer nog aldrig att göra det, att jag inte mår bra. Det enda som skulle få honom att förstå är nog om jag visade honom mina ärr, men det kan jag inte göra. Jag mår ju bättre nu. Även om han aldrig ser mig. Även om han låter mig göra typ vad som helst. Skär dig bara, skolka du bara, festa varje jävla natt och sov aldrig hemma. Bryr han sig ens alls?