iwantperfect

Skar mig igår natt för första gången på två månader. Skar mig nyss igen. Mycket. På låret, på höften, på armen. På a-r-m-e-n. Där risken att det syns är stor, helvete, hur fan tänkte jag? Eller jag vet att jag inte tänkte. När jag skär så glömmer jag allt annat. Det enda som finns är jag och rakbladet och blodet och smärtan som rinner längs med blodet. Mitt ben och min arm bultar. Skar kanske lite för djupt. E är besviken och ledsen och orolig och hon ser på mig med sina stora gröna ögon som ber mig att sluta. Jag önskar att jag kunde. Men jag är så förvirrad och så ledsen och så glad med henne att det gör mig livrädd och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag behöver något konkret. Så jag tar rakbladet och trycker det mot min hud och väntar på blodet. Det renande blodet.