iwantperfect

En kompis till mig sa igår att hon är kär i mig, och att hon varit det en tid. Jag svarade att om inte E fanns så skulle jag nog varit kär i henne med, men nu finns E, och jag vill inte att hon ska försvinna ur mitt liv.
Till råga på allt är två kompisar till kära i mig.

Jag orkar inte med sådant här,
varför kan inte bara EN person tycka om en?

Dessutom har jag gått upp till 52 kg,
HELVETEHELVETEHELVETE.
Och min psykolog är bestämt inne på att bota mig,
jag vill inte bli frisk.
Inte alls.
Men hur fan ska jag lyckas gå ner i vikt när allas ögon är på mig och mitt matintag hela tiden?

Så äckligt jävla perfekt<3
//Audrey

ÄT MIG - jag bryr mig inte längre

Raklånga armar,
rakt fram

Stirrar utan att se.
Mina fingrars existens är bortglömd.

Biter på naglarna,
En dag ska dem också försvinna.

*
Jag är rädd för mörkret,
men älskar det för intensivt för att
kunna lämna det.

Min mor kallar mig dramatisk,
min psykolog säger att jag är deprimerad,
min psykiatriker höjer min dos antidepressiva.


*

Mina lår är feta,
jag vill skära bort dem.

Bitmärkena på mina armar,
försvinner aldrig.
Jag har vässat mina tänder.

*

Jag rökte cannabis en gång.
I Frankrike.
En vacker ung man bjöd mig.
Allting snurrade och jag såg min döda barndomsvän.
Jag mådde bra.

Tills jag började kräkas.
Fast det kunde förstås ha berott på alkoholen som konsumerats tidigare.

*

Självdestruktiviteten,
Ana,
ÄS UNS,
Är mina bästa vänner.

*

Jag dansar alltid nykter.

...

Jag dansar inte särskilt ofta på fester.

*

”Hur är din, sexuella lust?”
Frågade psykiatrikern.

Jag lade huvudet på sned,
”vad tror du?
Jag skulle kunna knulla dig hela natten.”

Jag älskar att få folk att känna sig,
obekväma.

*

Det är inget fel på mig,
vad än
mina föräldrar,
min psykolog,
min läkare
och
min psykiatriker
säger.

Rösterna i mitt huvud är en
ledande majoritet,
och dem säger
att jag är
fullt normal.

//Audrey

Även om ingen annan vet, och även om vi ska ta det lugnt, så vet jag, att du är min nu.
19/6-2010 klockan 23:51 blev du min.
Jag älskar dig.


//Audrey

OMG. JAG VÄGER NUMER 50 KG. BARA 3 KG KVAR TILL 47. MITT MÅL. OMGOMGOMG.

//Audrey

Jag är så jävla trött, på allt.
På dig, på Ana, på henne (den där nya jag har träffat), på mamma, på pappa, på hela min familj, på mina vänner. Jag trodde att dem här fucking tabletterna skulle få mig att må bättre? INTE SÄMRE?

Jag vill bara försvinna. Jag saknar dig så det gör ont, jag säger att jag är över det, jag säger att hon som jag träfat nu är bättre än dig, att jag tycker om henne, men jag ljuger. Jag ljuger så jävla bra. Jag vill vara din vän, men det har hänt för mycket mellan oss för att vi ska kunna vara bara vänner.

Du har ingen rätt att vara svartsjuk,
för trots allt,
det var du som lämnade mig.
Och det var du som hittade någon ny,
efter tre dagar.

//Audrey

Jag har tänkt på en sak, många som har ätstörningar skäms över sin kropp och klär sig i stora/svarta/heltäckande kläder för att visa den så lite som möjligt. Men jag går alltid runt i färger och har inga problem med att visa mycket hud. (Det där lät slampigt, jag vet XD) Samtidigt så skäms jag ju över min kropp, men jag finner ingen vits i att dölja den för världen, den finns ju där och jag jobbar ju på att få den perfekt. Har aldrig hört om någon annan som är så, så min fråga till er är:

Har ni träffat/vet någon mer som är så? Eller är ni kanske rentutav så?


//Audrey

(Jag för något år sedan, så jäkla när perfektion, OCH SÅ SLUTADE JAG? VAD I HELVETE TÄNKTE JAG MED???)

Igår hade jag "picknick" med en kompis. Vi satt och åt chips (usch) och ballerina (DUBBELUSCH) på en klippa vid havet. Supermysigt, trots att jag hade svårt att stå emot frestelsen att slänga i mig allting vi hade med oss. (som tur var så åt jag ingen middag sen...)

Jag och min kompis pratade bland annat om min ätstörning, då hon vet det mesta om den, och om den som hon håller på och utvecklar. Hon sa att hon faktiskt sett att jag gått ned när hon såg mig bakifrån, DET ÄR HELT AMAZING! Så det syns alltså att jag gått ned! YAYYYYY!!!

Dagens matintag so far:
ett äpple.

Stay Strong älskade läsare! <3
//Audrey

Jag kan inte sluta lyssna på vår låt, Cannonball av Damien Rice. Jag vet att det bara är dåligt för mig, jag vet att jag bara börjar gråta, men om jag är ensam, sätter jag på den och minns allt vi hade. Jag har så jäkla svårt att släppa taget om dig, det brukar inte vara så här svårt, det har ALDRIG varit så här svårt förut. Bland andra människor lyssnar jag aldrig på den, jag vill inte visa mig sårbar.

En tanke spökar i mitt huvud, mer ofta än de andra, skulle du stannat hos mig om jag hunnit bli perfekt?

//Audrey

So fucking gorgeous, om jag inte kan få hennes kropp (vilket jag SKA få) vill jag iaf vara med henne XD


Matintaget idag:
en mandarin.

+ såklart en massa citronvatten eftersom det stillar hungerkänslan och magen inte kurrar av det^^

Jag har funderat på att börja röka igen, eftersom jag aldrig var hungrig när jag rökte. Fast iof vet jag hur jävla korkat det är, men jag vill verkligen gå ner, och om det hjälper så kanske?
//Audrey

Jag har gått ned till 51 kg! 51 KG!
Nu är det bara fyra kg kvar tills 47, mitt mål!
Det här är underbart, det gjorde min dag! '

Och god knows att jag behöver något som gör mig lite gladare nu. Jag har ju börjat ta antidepressiva och tydligen gör dem så att man känner sig jättejättenere/trött i typ två-tre veckor innan dem börjar värka. Jag tycker inte om den bi-effekten, jag menar, det räcker med att må som jag brukar må, jag behöver inte känna ALLTING på en gång -.-

Hur mår ni idag?

Statistiken går uppåt, 27 unika bara idag! Danke Danke :) Är även mycket glad för kommentarerna, det är alltid lika kul när någon lämnar ett litet avtryck^^

Förövrigt mår jag så dåligt just nu att jag inte vet hur jag ska orka mer. Började ta antidepressiva igår, 10 mg/dag (en mycket liten dos tydligen) och läkaren säger att man kan bli väldigt nere och trött av dem. Guess it's the first time a doctor's been right about me. Jag ligger bara under täcket och stirrar i tomma intet, eller ser på How I met your mother. Eller så grubblar jag; över mig själv, min kropp, Ana och kärlek.

Jag blev "dumpad" för inte så länge sedan, av en person som jag trodde verkligen var den rätta för mig, men det sket sig som sagt och nu ska jag lägga av med kärlek för ett tag tror jag. Får ta och fokusera på min kropp istället, jag kan ju inte fokusera på någon annan förräns jag är nöjd med mig själv, right? Så tills jag väger 47 kg ska jag inte ha något med kärlek att göra, lust är allt som får finnas.

Dagens frukost: En mandarin + en avocado

Lunch: En kanelbunne och två mackor, med smör OCH skinka. VAD FAN ÄR MITT PROBLEM? DET SOM GICK SÅ BRA FÖR MIG. HELVETHELVETEHELVETE.

Middag: 10 små plättar, med socker.

Och så tre miljoner klunkar vatten förstås.

Ikväll var jag hemma hos en kompis med några andra, dem åt tårta och frågade om inte jag ville ha? Jag svalde och försökte kväva kväljningen som dök upp bara av att tänka på tårta, men tackade till sist ja och åt en yttepytteliten bit. MEN DEN HADE GRÄDDE PÅ SIG. JAG SOM INTE ENS TÅL MJÖLK (vilket jag tackar gudarna för då jag automatiskt aldrig någonsin i mitt liv ätit mjölkprodukter (fett)). VAD FAN HÅLLER JAG PÅ MED?

Är så frustrerad att jag varken vet ut eller in.

//Audrey

Wohooo, fyra läsare på en hel dag XD Och på min andra har jag runt 100 på en dag (kanske inte så mkt om man jämför med många andra, men iaf)... Påminn mig varför jag bloggar här egentligen? åh justja, för att mamma och pappa inte vet om den här bloggen och ingen annan heller för den delen vilket gör så att jag kan skriva vad jag vill.

Jag hatar min fucking jävla ångest.
//Audrey

^Perfection

Tänkte ta och beskriva min ätstörning för er:

Jag är inte anorektiker eller bulimiker (vilket är dem två grupper som oftast nämns när det gäller ätstörningar, men visste ni att dem bara utgör 15% av alla ätstörningar? Det sa min psykolog iaf), utan jag har UNS, (Ätstörning Utan Närmre Specifikation) vilket jag har nämnt tidigare.

Jag går i perioder när det gäller mat, som när det gäller allt annat i mitt liv. Ena veckan kan jag äta hur mycket som helst, och känna mig supernöjd med min kropp (även om jag får ångest precis efter att jag frossat), och så plötsligt kan jag vakna upp en morgon, ställa mig på vågen och få panik när jag inser att jag gått över 50 kg. Så då är det bara dags för mig att "banta" (aka svälta) igen. Jag har hållit på så här i ungefär 4 år, började i 7an och nu går jag i första ring på gymnasiet.

+50 kg är alltså min största rädsla. Mitt mål för tillfället är 47 kg, men det har varit lägre. Som minst har jag vägt 45 kg och som mest 56. Just nu väger jag 52,5 kg.

Jag är besatt av att mäta alla möjliga olika mått på min kropp, allt från dem vanliga (midjan, låren, överarmarna) till helt galna! (vader, fingrar, handleder.)

Jag hör en röst i mitt huvud som är som mina egna tankar men ändå inte, jag kallar henne för Ana (väldigt kreativt jag vet) vilket är en förkortning för Anorexia. Trots att jag numer vet att jag inte är anorektiker har det namnet fått stanna, för mig är hon Ana, och det skulle vara konstigt att helt plötsligt börja kalla henne för något annat. Ana är min bästa vän och min värsta fiende, jag vet inte hur jag skulle kunna leva utan henne men samtidigt vill jag ibland inget annat än att hon bara ska försvinna ur mitt liv. Ana stödjer mig när jag har det jobbigt, hon pushar mig att fortsätta och jag är helt beroende av henne. Jag är Ana's bitch, och jag kan inte göra någonting åt det.

Jag har accepterat att jag är sjuk, jag kommer inte bli frisk, jag ljuger för mycket för det. Visst berättar jag en stor del av sanningen för min psykolog, men inte allt, jag låtsas verka friskare, jag låtsas att jag mår bättre, bara för att jag ska få avsluta den här jäkla behandlingen.

Jag hatar att jag går en behandling och att folk kallar mig för "patient", jag vet att jag är sjuk men jag anser inte att jag är en "patient" när jag bara går och pratar med någon och tar antidepressiva medel. Jag är fullt normal, om man bortser från mina ångestattacker och mina problem med mat.

Nu blev det här jättelångt så jag ska försöka sammanfatta:

Ana är den andra personen i hela mitt liv som jag någonsin älskat och den enda som aldrig kommer att lämna mig.

//Audrey

Sitter och äter vattenmelon och ser på The Vampire Diaries, älskar vattenmelon <3 Typ bara vatten och jag blir ändå mätt på det! HELT FUCKING AMAZING. Till frukost åt jag en mandarin och drack en kopp te, det börjar arta sig :)

Så här såg då inte min vattenmelon ut då, så skillad är jag inte XD
//Audrey

Dagens frukost: En mandarin.

Till lunch ska jag inte äta någonting, har jag bestämt, ska ju till psykologen ungefär vid samma tid så det borde inte vara så svårt att undvika att någon märker att jag inte äter. Middag kan jag dock inte undvika, med tanke på vilken hjärnkoll mamma och pappa har på mig nu för tiden -.-


Hur mår ni idag?

Benen <3

Stay strong<3
//Audrey

Jag kan inte andas,
det gör så fruktansvärt ont,
lungorna säger nej.
Min kropp säger nej,
hela jag säger nej.

Jag darrar,
konstant,
tappar saker,
tappar hår.

Samtidigt så vill jag aldrig sluta, perfektion skall uppnås, jag kan lyckas,
bara jag kämpar lite till,
bara lite till...

Nu ska jag sova, ännu en nästan sömnlös natt,
ännu en natt med drömmar om det förflutna.

Hejsan svejsan, här är min nya perfektions-blogg. Audrey kallas jag för och jag har UNS (ätstörning Utan Närmare Specifikation) sedan circa 4 år tillbaka. För tillfället går jag till en psykolog för att bli "frisk" (Hah, som om jag någonsin kommer bli det) och snart ska jag även börja med att ta antidepressiva.

Min vikt: 53,5 kg.
Mitt mål: 47 kg
Längd: 167,5 cm

Hoppas ni tycker om min header btw, tog lååång tid för mig att förstå hur man satte ihop den, fast sen så är jag ju lite trög också XD

Perfection<3