iwantperfect

Jag vill kräkas.
Allt är skit.
Jag är fet.
Såjävlatjock.
53 kg.
53jävlakg.
det borde vara 47.
6 kg ifrån mitt mål.
helvetehelvetehelvete

Jag är så jävla trött på alla piller jag tar, antidepressiva, ångestdämpande, behepan, och massa annan skit.
Varför kan inte jag funka som alla andra människor utan den här skiten?

//Audrey

Min franska lärare sa precis hur man säger ångest på franska: Angoisse.
Ganska passande, right?

Jag drunknar i min egen meningslöshet.
Jag är inte värd någonting.
Jag är inte bra på någonting.
Jag är helt värdelös.

Jag älskar fortfarande E, fast hon dumpade mig för mer än en månad sedan.
Jag håller på att falla för A igen, fast hon bara är min bästa vän.
Jag är intresserad av Am, fast jag ligger med Ama.
(Varför ska allas namn börja på A för?)

ÄS UNS är min enda riktiga vän,
Fröken Ångest och Depression med.

Min läkare säger att jag kommer dö inom 2 år om jag fortsätter så här.
Jag hoppas hon har rätt.

Jag hatar mig själv. Inte bara min kropp. Jag hatar hur jag beter mig, hur jag ser ut, vad jag tänker. Om man kunde plastikoperera insidan skulle jag göra det. Jag är inte dum, jag inser att omvärlden inte anser att det är attraktivt att bli så smal som jag vill, synd bara att mitt ideal är lite annorlunda än resten av världen.

And besides, om jag nu blir så smal och "ful" enligt vissa, ja då matchar iaf min utsida med min insida.

//Audrey

Imorgon ska endast detta konsumeras:

Frukost: En macka med pyttepyttelite smör, en kopp te.
Lunch: Två mackor med pyttepyttelite smör, en kopp te. (kanske coca cola light beroende på hur jag känner mig.)
Mellanmål: ENDAST SOCKERFRITT TUGGUMMI. INGET ANNAT <--- VIKTIGT. Jag får inte gå runt och småäta längre. Måste sluta.
Middag: Så lite som möjligt utan att mamma börjar misstänka något.

Nu ska jag sova,
godnatt! <3
//Audrey

Jag är hungrig. Men nej. Jag ska inte smyga ut i köket och äta något. Jag tycker om hungerkänslor. I alla fall brukade jag göra det. Det var enda tiden då jag kände mig vacker. Jag ska komma tillbaka till det. jag MÅSTE komma tillbaka till det.
//Audrey

Det här borde bli min nya diet, coca cola light, cigg och piller. Praktiskt taget går jag ju på det redan, fast jag avskyr coca cola light och jag har lovat älskling att sluta röka. Men what she doesn't know can't kill her, right? Borde be någon köpa åt mig... På lördag ska jag träffa M, hon borde kunna fixa. Och piller har jag så det räcker, iaf tills jag kommer till Sthlm, då kan jag skaffa nya.

Det borde få mig att gå ner, eller hur? Vad tror ni?

//Audrey

Du sa att du inte ville veta av mig. Att du ville att jag skulle lämna dig ifred. Och det gjorde jag. Jag lät dig vara, trots att hålet i mitt hjärta bara blev större och större ju längre tid som gick. Alla säger att tid läker alla sår, men vet ni vad? Det gör det inte. Inte alltid. Ibland blir det bara värre.

Vi var varandras liv i 8a månader. Ingen känner mig så väl som du, och ingen känner dig så väl som jag. Vi vet allt om varandra, bara en blick och vi vet exakt hur den andra känner. Vänskap utvecklades till kärlek. Till min första riktiga kärlek. Du sa att du älskade mig, dagen därpå blev du tillsammans med ditt ex. Jag har aldrig mått så dåligt som då. Jag lät Ana komma in i mitt liv mer och mer, jag ville bli smal och vacker för din skull, jag ville att du skulle se hur jäkla perfekt jag var och hur bra jag klarade mig utan dig. Allt du såg var ben och du äcklades. Men vi fortsatte vara vänner, även om det alltid fanns en viss spänning mellan oss. Du sa återigen att du älskade mig, att du ville vara med mig men du älskade din flickvän också. Det var inte okej, du byggde upp ett hopp hos mig som inte borde få ha funnits.
Det hoppet försvann aldrig.

Din flickvän dumpade dig, och två sekunder senare ringde du mig, och så var vi tillbaka. Vi umgicks varje dag, dygnet runt, pratade i telefon, smsade, sågs, promenerade, träffade varandras vänner, varandras familjer, men trots detta och trots alla kärleksförklaringar, snuddade våra läppar aldrig ens vid varandra.

Du dumpade mig, eller bröt med mig kanske man ska säga då vi aldrig konkret var ihop, och det krossade mig igen. Det var då du sa att du inte ville veta av mig längre. Och jag sa detsamma, jag sa att jag inte klarade av att vara vän med dig så det spelade ingen roll om du inte ville veta av mig. Jag var så jäkla sårad, jag trodde du brydde dig mer om mig än så, men tydligen inte. Och du var så jäkla lycklig, dem få gånger vi sågs eller överhuvud taget hade kontakt, berättade du om hur underbart ditt liv var. Det kändes som om jag aldrig betytt något för dig, som om du mådde så fruktansvärt mycket bättre utan dig.
Det slet mitt hjärta i ännu fler bitar.

Sedan träffade jag henne. Hon som lärde mig att kärlek kan vara enkelt, eller i alla fall inte lika dramatiskt som din och min historia hade varit. Hon kände dig, men visste inte allt om oss. Hon känner mig faktiskt knappt, vet bara kortfattat om min ätstörning, att jag varit deprimerad och att du var min första riktiga kärlek. Fyra dagar efter att jag sagt att jag fallit för henne, kysste hon mig för första gången. Det var inte magiskt så som jag antagit att vår första kyss skulle varit, men det var mysigt och jag var glad. Hon fick mig att bli glad.
Om du var min favoritsort av heroin så var hon min medicin.
Problemet är bara att heroin är så mycket mer intressant och har en större dragningskraft än medicin.

Häromdagen smsade du att det största misstaget i ditt liv var att du sårade mig, och om du fick ångra något var det att du bröt med mig. Hon var här då. Låg bredvid mig i sängen och vi hade precis kyssts och myst. Det smset fick mig att bli stel i hela kroppen, om du sagt samma sak för två veckor sedan hade jag gjort allt för att få dig tillbaka, men nu... Nu hade jag ju hon, min medicin, och du hade också någon ny.

Men vi båda vet att vi aldrig kommer kunna vara "bara vänner", vi har försökt men det går inte, det finns för mycket smärta, sorg, kärlek, minnen för att det ska gå.

Vi älskar varandra för mycket.

//Audrey

En kompis till mig sa igår att hon är kär i mig, och att hon varit det en tid. Jag svarade att om inte E fanns så skulle jag nog varit kär i henne med, men nu finns E, och jag vill inte att hon ska försvinna ur mitt liv.
Till råga på allt är två kompisar till kära i mig.

Jag orkar inte med sådant här,
varför kan inte bara EN person tycka om en?

Dessutom har jag gått upp till 52 kg,
HELVETEHELVETEHELVETE.
Och min psykolog är bestämt inne på att bota mig,
jag vill inte bli frisk.
Inte alls.
Men hur fan ska jag lyckas gå ner i vikt när allas ögon är på mig och mitt matintag hela tiden?

Så äckligt jävla perfekt<3
//Audrey

ÄT MIG - jag bryr mig inte längre

Raklånga armar,
rakt fram

Stirrar utan att se.
Mina fingrars existens är bortglömd.

Biter på naglarna,
En dag ska dem också försvinna.

*
Jag är rädd för mörkret,
men älskar det för intensivt för att
kunna lämna det.

Min mor kallar mig dramatisk,
min psykolog säger att jag är deprimerad,
min psykiatriker höjer min dos antidepressiva.


*

Mina lår är feta,
jag vill skära bort dem.

Bitmärkena på mina armar,
försvinner aldrig.
Jag har vässat mina tänder.

*

Jag rökte cannabis en gång.
I Frankrike.
En vacker ung man bjöd mig.
Allting snurrade och jag såg min döda barndomsvän.
Jag mådde bra.

Tills jag började kräkas.
Fast det kunde förstås ha berott på alkoholen som konsumerats tidigare.

*

Självdestruktiviteten,
Ana,
ÄS UNS,
Är mina bästa vänner.

*

Jag dansar alltid nykter.

...

Jag dansar inte särskilt ofta på fester.

*

”Hur är din, sexuella lust?”
Frågade psykiatrikern.

Jag lade huvudet på sned,
”vad tror du?
Jag skulle kunna knulla dig hela natten.”

Jag älskar att få folk att känna sig,
obekväma.

*

Det är inget fel på mig,
vad än
mina föräldrar,
min psykolog,
min läkare
och
min psykiatriker
säger.

Rösterna i mitt huvud är en
ledande majoritet,
och dem säger
att jag är
fullt normal.

//Audrey

Även om ingen annan vet, och även om vi ska ta det lugnt, så vet jag, att du är min nu.
19/6-2010 klockan 23:51 blev du min.
Jag älskar dig.


//Audrey

OMG. JAG VÄGER NUMER 50 KG. BARA 3 KG KVAR TILL 47. MITT MÅL. OMGOMGOMG.

//Audrey

Jag är så jävla trött, på allt.
På dig, på Ana, på henne (den där nya jag har träffat), på mamma, på pappa, på hela min familj, på mina vänner. Jag trodde att dem här fucking tabletterna skulle få mig att må bättre? INTE SÄMRE?

Jag vill bara försvinna. Jag saknar dig så det gör ont, jag säger att jag är över det, jag säger att hon som jag träfat nu är bättre än dig, att jag tycker om henne, men jag ljuger. Jag ljuger så jävla bra. Jag vill vara din vän, men det har hänt för mycket mellan oss för att vi ska kunna vara bara vänner.

Du har ingen rätt att vara svartsjuk,
för trots allt,
det var du som lämnade mig.
Och det var du som hittade någon ny,
efter tre dagar.

//Audrey

Jag har tänkt på en sak, många som har ätstörningar skäms över sin kropp och klär sig i stora/svarta/heltäckande kläder för att visa den så lite som möjligt. Men jag går alltid runt i färger och har inga problem med att visa mycket hud. (Det där lät slampigt, jag vet XD) Samtidigt så skäms jag ju över min kropp, men jag finner ingen vits i att dölja den för världen, den finns ju där och jag jobbar ju på att få den perfekt. Har aldrig hört om någon annan som är så, så min fråga till er är:

Har ni träffat/vet någon mer som är så? Eller är ni kanske rentutav så?


//Audrey

(Jag för något år sedan, så jäkla när perfektion, OCH SÅ SLUTADE JAG? VAD I HELVETE TÄNKTE JAG MED???)

Igår hade jag "picknick" med en kompis. Vi satt och åt chips (usch) och ballerina (DUBBELUSCH) på en klippa vid havet. Supermysigt, trots att jag hade svårt att stå emot frestelsen att slänga i mig allting vi hade med oss. (som tur var så åt jag ingen middag sen...)

Jag och min kompis pratade bland annat om min ätstörning, då hon vet det mesta om den, och om den som hon håller på och utvecklar. Hon sa att hon faktiskt sett att jag gått ned när hon såg mig bakifrån, DET ÄR HELT AMAZING! Så det syns alltså att jag gått ned! YAYYYYY!!!

Dagens matintag so far:
ett äpple.

Stay Strong älskade läsare! <3
//Audrey

Jag kan inte sluta lyssna på vår låt, Cannonball av Damien Rice. Jag vet att det bara är dåligt för mig, jag vet att jag bara börjar gråta, men om jag är ensam, sätter jag på den och minns allt vi hade. Jag har så jäkla svårt att släppa taget om dig, det brukar inte vara så här svårt, det har ALDRIG varit så här svårt förut. Bland andra människor lyssnar jag aldrig på den, jag vill inte visa mig sårbar.

En tanke spökar i mitt huvud, mer ofta än de andra, skulle du stannat hos mig om jag hunnit bli perfekt?

//Audrey

So fucking gorgeous, om jag inte kan få hennes kropp (vilket jag SKA få) vill jag iaf vara med henne XD


Matintaget idag:
en mandarin.

+ såklart en massa citronvatten eftersom det stillar hungerkänslan och magen inte kurrar av det^^

Jag har funderat på att börja röka igen, eftersom jag aldrig var hungrig när jag rökte. Fast iof vet jag hur jävla korkat det är, men jag vill verkligen gå ner, och om det hjälper så kanske?
//Audrey