iwantperfect

Alla säger det till henne. Att du och jag var sååååå söta och såååå fina och såååå kära. ALLA. Vad i helvete är felet på folk? Var någonstans i deras jävla kukhjärnor är det okej att säga så? Jag är tillsammans med henne nu, jag är kär i henne nu, jag tror till och med att jag... ja... jo.. ja, jag tror nog det (herregudvadläskigtdetkanjagvälintegörainteigenjagvarjuklarmeddendärstorafarligakänslan), och folk har MAGE att såra henne på det viset? Vill kräkas rakt i ansiktet på dom. Hur vågar dom göra henne ledsen. HUR FAN VÅGAR DOM. 

 

Kommer träffa flera stycken av dom i morgon, kommer inte kunna hålla käft.

Vill skrika, spotta, slå. 

 

Det här är fan inte okej.

Helt ärligt, hur fan kunde jag vara det?

"Jag vill bara vara din." Sa du i natt.

"Och jag vill bara vara din." Svarade jag.

 

Men betyder det att vi är varandras?

 

Jag som avskyr labels vill helt plötsligt väldigt väldigt väldigt gärna veta om vi är ett par eller inte. Blir alldeles förvirrad av dessa midnatts-samtal med långa "jag-tycker-om-dig-så-mycket"-förklaringar men inga kärleksförklaringar. Jag är kär i dig. Det är första gången jag ens vågar tänka tanken. Åhgudåhgudåhgud. Jag är inte kär i henne längre, vilket för mig är ungefär lika stort som om det skulle bli fred på jorden, utan i dig. Åhgudåhgudåhgud. Jag var ju klar med kärlek. Skulle ju ta det lugnt och låta det vara enkelt. Inte ställa några krav och bara ha roligt. R-O-L-I-G-T. Absolut inte bli kär. Jag vet inte säkert om du känner likadant, men jag tror att du kanske gör det? Men du är så försiktig. Du ber mig öppna upp och prata om varför du skrämmer livet ur mig, men när jag ber dig om samma sak så når jag inte riktigt ända fram. 

 

Men du säger att du aldrig tycker om någon men att du tycker om mig, att du avslutade alla lösa trådar efter första gången du träffade mig, att jag är vackrast i hela världen och att du aldrig vill såra mig. Så kanske känner du som jag? Åhgudåhgudåhgud. Tänk om du faktiskt gör det? Kan jag hantera det? Åhgudåhgudåhgud.

 

Jag har aldrig känt mig så vacker, så uppvaktad, förut. Jag svävar på små rosa moln och älskar känslan av att du aldrig kan få nog av mig. Älskar att så fort vi är i samma rum, rusar du för att hålla om mig, visa att vi hör ihop. Det finns ingen skam, ingen rädsla för andras blickar, vi är ingen hemlighet. Och jag avgudar att jag inte behöver vara din hemlighet. Att din familj, vänner, alla, redan vet. 

 

Du är vackrast i hela världen, inte bara i ditt utseende, utan även för att med dig... känns det som att världen är vacker och att ingen sorg finns. Bredvid dig, är jag nästan hel.

 

 

Det finns helt plötsligt lite för många fina människor i världen. H finns, världens finaste pojke som säger sig kunna vara mitt "ingenting" (allting i ett och samma utan någon label). Jag kan ringa honom när jag hatar världen, kan kramas med honom och vara romantisk, gråta, slå, vara bara vänner. Allt i ett som tillsammans blir ingenting. Och så dyker J up. Som är så fin mot mig och romantisk och uppvaktande och som ser rakt igenom vartenda ord jag säger och vartenda leende som inte är äkta. Hon får mig att känna mig trygg, och säger åt mig att inte vara rädd, men jag är rädd. Helt jävla fucking livrädd. Vi går för fort fram, måste lugna oss, måste andas. 

 

Men allt är så fint, men samtidigt så hemskt, men åh så vackert och så skört.

 

Allt är kaos. Allt är helt jävla fucked up. Jag bara förstör alling, för i helvete kan jag inte bara fungera som en vettig människa eller? Måste jag komplicera saker så jävla mycket? MÅSTE JAG SÅRA FOLK HELA JÄVLA TIDEN? Är så sjukt jävla trött på mig själv, på den här staden, det här landet. Jobbintervju imorgon, måste få heltidsjobb, måste tjäna pengar och komma bort. Till Berlin. Åh mitt älskade Berlin, jag är redo nu.

Två pojkar. Eller en pojke och en man. Två år yngre, och ett år äldre. Ena tre timmar bort och den andra praktiskt taget runt hörnet. Den ena har jag aldrig träffat men känns säker, han vet om mina problem och läser mig som en öppen bok, den andra har jag träffat ett flertal gånger och han är ny och spännande och tror sig veta så mycket mer än vad han faktiskt mer. Den ena får jag fjärilar av, den andra inte. Den ena kommer det aldrig fungera med, den andra kysser mina läppar trots mitt läppstift.

 

Inte ens du kysste mig om jag hade på mig läppstift. Han bryr sig inte ett skit, han vill kyssa mig ändå. 

 

Du har träffat någon, eller ska träffa någon, tack vare att jag är en sådan stalker vet jag det. Och det gör ont, men du måste gå vidare, likt jag också ska. Jag vet bara inte vem jag vill ha. Mina humörsvängningar är för stora och jag velar fram och tillbaka, vem ska jag välja? Vem ska jag satsa på?  Vill inte ha ett förhållande, men inte bara sex. Vill kramas och gosa och kyssas utan press men fortfarande kunna träffa andra. Vill att dem ska vänta på mig, behöver ett tag till för att komma över dig.

 

Allting går för fort och snurrar runt, runt, runt, som i en karusell utan slut.

Åh snälla kan det inte bara ta slut.

 

Pratade med modershjärtat om mina "daddy issues" idag. Om hur han aldrig har sett mig, aldrig har förstått, aldrig trott på mig. Jag har varit hans lilla prinsessa, pappas duktiga lilla flicka, och han har aldrig sett mig som något annat. Han ser inte, och kommer nog aldrig att göra det, att jag inte mår bra. Det enda som skulle få honom att förstå är nog om jag visade honom mina ärr, men det kan jag inte göra. Jag mår ju bättre nu. Även om han aldrig ser mig. Även om han låter mig göra typ vad som helst. Skär dig bara, skolka du bara, festa varje jävla natt och sov aldrig hemma. Bryr han sig ens alls?

 

Ångest. Livrädd för att kontakta, säga något fel. Det här är säkert fel också. Om du nu läser den här bloggen fortfarande. En gång gjorde du det, och oroade dig för mig. Nu oroar jag mig för dig. För oss.

 

Så. Tvetydigt och inte alls vad jag vill.

Jag gjorde också ett liknande val en gång,

jag valde dig.

 

Tränar som fan nu för tiden, och dricker redbull. Folk säger att det är onödigt att dricka det efter träning eftersom det är massor av kalorier i det, men med tanke på att jag knappt äter någonting så spelar det ändå ingen roll. Woopwoop.

Det är ingen bra kväll/natt för mig. Tänker för mycket, på hur jag är, på hur jag var, hur andra är, vad jag har gjort, inte gjort, borde göra, på det förflutna och allt jag missat. Alla hetsar mig till att skaffa ett jobb, men hur i helvete ska jag klara av ett jobb när det enda jag vill är att lägga mig längst in i hörnet av min säng, krypa ihop till en boll och gömma mig under täcket och bara glömma allt och alla? Jag fungerar inte som en vanlig människa. Jag behöver utrymme till att kunna dö lite, långsamt, ett steg i taget, bara för att återuppstå, långsamt, ett steg i taget.

 

Men jag saknar hennes kropp intill min inatt. Hur mycket jag än tycker om att vara ensam. Hon får gärna roa sig utan mig, det är inte så att jag inte kan unna henne det, absolut det ska hon. Jag vill att hon gör det. Jag bara saknar henne just nu och känner mig som ett barn som inte vill dela med sig.

 

Jag vill bara att någon ska komma och hålla om mig och säga att dem tycker om mig, precis som jag är, med ångest och ätstörning och borderline och depression och hela paketet. Älska mig. Håll mig hårt även när jag skriker och sparkar och kämpar för att slita mig loss. Du behöver inte säga ett ord, bara hålla om mig. 

 

Åh snälla någon, kom och håll om mig.

/Audrey

Hejdå lösenordet. Hon låste upp sin blogg så då kan väl folk få läsa min igen. Hej mina typ 20 läsare, hoppas ni hittar tillbaka till mig. 

 

Svartsjuka. Vad innebär det egentligen? Och hur fan får man någon att inte känna det? För vad jag än säger och erbjuder mig och faktiskt gör, så verkar det inte ha någon effekt. Jag ska inte säga någonting egentligen, blir ju svartsjuk själv, men ändå. Hur fan motverkar man det? Jag skulle göra allt för henne. Precis allt. Och det vet hon. Ändå... Nej fuck it, sånt är livet. Jag blir ju som sagt svartsjuk själv. Ska inte säga mer än så. 

 

När det gäller maten vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Försöker faktiskt nu. Att bli frisk alltså. Men det är svårt för Ana viskar fortfarande till mig. Jävla fucking ana.

 

Jag får ångest nu för tiden igen, helt plötslgit krackelerar allt och jag faller ihop och hulkar. Är livrädd och vill fly men mina ben bär mig inte. Trodde jag var klar med att må så här. Tonårsångest, det är bara en fas, eller hur? Men jag fyller 20 snart och det är fan inte över än.

 

 /Audrey

Här är några saker jag tänker på ikväll:

//Audrey

Skar mig igår. Älskade såg det idag. Hon sa ingenting men jag vet att hon såg. Och jag vet att hon oroar sig. Jag hatar att jag får henne att må dåligt. Jag vill bara känna någonting, rakhyveln hjälper mig, så länge jag inte dör, är det okej, right?

Helvete. Så. Jävla. Svag.